peter pan

befinner mig i ett ingenting land. det enda som ger ro är famnen. för övrigt letar sig kroppen vidare, men i letandet orkar den ingenting, utan stänger istället av.
ligger och stirrar in i mina tapeter. funderar över varför jag inte funderar mer över att jag försökte ta mitt egna liv. sitter här och är alldeles levande. jag skulle inte kalla det ett misslyckande.