ett och ett halvt år senare...

stunden och nöden att skriva kom tillbaka till mig, skriva ord som skickas ut i evigheten kanske fastnar på någons hinna någonstans, kanske bara försvinner.

jag är inte nöjd med mitt liv. kanske är det så för att jag är sjuk idag. men jag är inte glad.
mitt känsloliv är kaos, upp&ner och fram och tillbaka och JAG VET att jag måste jobba med mig själv men ibland är man så trött på att arbeta och vill bara kunna vara.
tänker och tolkar och speglar mig i handlingar och kommer gång på gång fram till sanningar om mig själv som inte har någon som helst grund förutom känslolivet. undrar om jag någonsin kommer att bli redo för att finnas i en relation till en annan människa, känner mig tom och lämnad och trött på att aldrig vara nöjd med mig själv.
vill ha frid. vill ha lugn.
vill inte att min flickvän ska resa sig ur min säng, klä på sig, säga hejdå på vägen ut, stänga dörren bakom sig och lämna mig i det mörka rummet. känner mig lämnad och ensam. "du får känna hur du vill" svarar hon när jag berättar. jag undrar hur ofta jag kommer att behöva handskas med den känslan och om jag verkligen är villig att göra det. för ingen av oss fungerar nog som den andra skulle vilja. jag gör också knäppa saker. och allt detta gör mig väldigt trött.

jag gör inget som gör mig lycklig, hittar inget som ger mig glädje. ska bara gå och fixa någon som jag kan prata med, för att jag fortfarande inte fungerar.

jag vill ha roligt! ingenting är roligt. jag skrattar typ aldrig.
vem är jag och vart har jag tagit vägen? jag fattar inte. vet inte ens vad som skulle göra mig glad.

varför känner jag mig alltid så ensam?

peter pan

befinner mig i ett ingenting land. det enda som ger ro är famnen. för övrigt letar sig kroppen vidare, men i letandet orkar den ingenting, utan stänger istället av.
ligger och stirrar in i mina tapeter. funderar över varför jag inte funderar mer över att jag försökte ta mitt egna liv. sitter här och är alldeles levande. jag skulle inte kalla det ett misslyckande.

tindra min tindra vartsomhelst men inte hit

ja, våren var här och sommaren kom, byttes ut till den alldeles vanliga regniga och jag längtar härifrån.
ångesten kryper i skinnet på kvällarna, bara när hon är här blir det bättre. och ibland annars också. tar mina tabletter och pratar om morfar, ja, jag pratar...pratar...och pratar, utan att tänka alldeles för mycket.
jag har massor att säga. varför pratar du inte, frågar hon. jag pratar mer än någonsin förut. och då någonstans har fördämningen brustit och all tystnad har slutat hota, jag vill aldrig mer kväva mina ord.
säger jag just nu.

jag har hittat en med bruna ögon som kan tindra sig till vad som helst. eller nä inte allt. jag känner och hjärtat slår och jag är så försiktig, aldrig har jag varit så försiktig. men jag börjar sluta vara rädd. och det tycker jag om.

så när hon är i famnen nära och närvarande känns pulsen varm och hjärtat levande. jag tycker om.

ojojoj mamma oj mamma hur ska det gå?

det är inte läge att bli förälskad i en tjej. det är inte läge, men våren kom så lägligt, hon promenerade rakt in i livet. det är inte läge just nu.
varning för ras.
får jag? frågade hon och hjärtat smälte ner i magen, rann ut i sanden.
jahapp, hur ska jag göra nu?
varning för ras.
känslorna är tysta, tankarna springer, före, efter, dit de tror vi ska, dit vi inte har en aning, jag och mina tankar. bevara väl dig själv säger mammas röst och min själ vill verkligen bara få leva. säg mig mamma vem får jag vara?
jag vill att alla sånger ska handla om mig nu, och så vill jag att hon ska sjunga med. hahaha. varning för ras.

a l o n e

så fort de lämnat mig bakom kryper ensamheten inpå. det är skrämmande vad den kan tänkas göra med en.
jag är sjuk och jobbet ger mig ingen ro, jag är verkligen sjuk men ligger skuldbelagd och känner misslyckand och missnöje. tilliten har inte råd med sjukdom.
en flicka jag känner är en som rör sig inuti, jag kan inte skilja på om det är bra eller dåligt, gott eller ont, varför eller vad. ibland är det förtjusning. hur kan man veta...vad som är rätt och vad jag får göra. gud talar inte så tydligt som jag skulle behöva. kanske är detta en övning i konsten att lyssna.
när människan lyssnar, talar gud.
jag är förvirrad. ingen gör det bättre. och sjuk. inte blir det bättre då heller.

värme

dagarna gick, paniken la sig, byttes ut mot sorg, som blev till tröst.

min sorg är min, jag vill lära mig att acceptera den, istället för att förakta. ska jag ständigt springa, kommer jag få springa, ja, för alltid. men det är jag alldeles för trött för.

gud visade mig solen, färgerna och värmen.

mitt hjärta bultade hårt för en annan och jag känner mig levande.

jag längtar... längtan är en härlig känsla.

pppp

jag kan inte andas. funderar på att hänga där själv. jag måste ta tillbaka makten, kontrollen. jag får panik.