pppp

jag kan inte andas. funderar på att hänga där själv. jag måste ta tillbaka makten, kontrollen. jag får panik.

inför min Far

jag vill ropa ut
skrika ut ditt namn
men jag,
har inga röster kvar


jag vill lova dig,
ge dig allt jag har
men jag,
har inga krafter kvar

så ner
ner på knä
faller jag
min ande den är så svag

ner på knä
inför min kung
inför min Far

utan ett ord

jag är tyst. känner nästan för att sluta prata. av respekt för min egen trötthet.
jag orkar inte sträcka mig efter dig, ber dig komma hit istället. du tar hand om mig.
när sista nattåget gått sitter en flicka kvar på perongen, hennes ögon stirrar blint in i väggen framför. hon orkade inte hinna med.

knappt vår

orden räcker inte till, säger jag, men jag talar helt enkelt för lite.
jag orkar inte mer, säger hon med gråten i halsen och jag lägger handen på skuldran. det finns inget att säga. tystnad är allt jag kan ge, och respekt för känslan. jag vet hur den känns.

det börjar bli vår nu. när man hoppats någon dag så faller snön på nytt. det är farligt att hoppas, att tro för gott, om det som är förutbestämt.

jag har knappa armar kvar, knapp röst och knappa öron. när jag tar hand om sitter jag tätt intill, bara där kan jag ge det jag har kvar. om någon vill begära mer än så, kommer jag att vara otillräcklig.

jag hoppas att det är vår nu.

memories... la la la la lala

kära j & a.

tröttheten smyger sig på, inpå, över ögonen ligger töcknet, ändå säger jag, att jag aldrig har varit lyckligare.
Minnen som fladdrar förbi blandas ihop med mina gamla och ibland, en stund, kan jag inte skilja på vad som är verkligt och inte. jag såg min morfar död i en kista det var på nittitalet idag är det 2008, ändå är det han som ligger där, blå. kaklet påminner mig igen, igen, igen, när får min kropp någonsin vara min egen igen?
jag knackar på dörren, hjärtat uppåt 90, 100, innan svaret kommer är stilleståndet nära. inte kan jag leva såhär? jag kommer aldrig ifrån, den är hela tiden där, döden är mig i hasorna. äcklet, svärtan, den blodiga doften. aldrig får jag uppleva vårens totala frid. alltid är det svarta med.
det blixtrar för ögonen när handen når min kropp, men jag vill inget säga, jag skäms, så jag skäms, för att jag tänker sådana tankar nu, när jag är här, med er. tomheten är bara svaret på min smärta, tårarna bara svetten som rinner från mina försvarare. jag har inget kvar att ge.

chockskadad

hör henne skrika. har aldrig hört henne skrika så. skriker nej nej neeeej.

snabbt får jag se han, blå i huden. hämtar saxen, klipper i läderremmen.

ur mun och näsa rann blodet, kroppen närmade sig blå. det här är inte verkligt, vill jag veta, men jag vaknar varje dag, med minnet hos mig. minnen är kom ihåg om sådant som varit, på riktigt. jag har inget val, det här är min verklighet.

jag hoppas att friden är din, att du fann den och vann kampen mot din ångest.

hur jag än önskar nu, så spelar det ingen roll. du kommer aldrig mer tillbaka.

hon säger hon är arg, och jag vill så gärna känna, hur den ilskan känns. arg, för att du lämnade bilderna på våra närhinnor, att leva med för evigt.

vi torkade ditt blod från kaklet, och du försvann i den svarta säcken.

vi måste öppna fönstret, sa hon, så att hans ande kan komma ut.

jag hoppas att du såg, hur vi kämpade för ditt liv. jag hoppas att du kunde känna, att du hade ett värde. jag är ledsen, att du fick gå så länge, utan att förstå, hur viktig du var.