orden räcker inte till, säger jag, men jag talar helt enkelt för lite.
jag orkar inte mer, säger hon med gråten i halsen och jag lägger handen på skuldran. det finns inget att säga. tystnad är allt jag kan ge, och respekt för känslan. jag vet hur den känns.
det börjar bli vår nu. när man hoppats någon dag så faller snön på nytt. det är farligt att hoppas, att tro för gott, om det som är förutbestämt.
jag har knappa armar kvar, knapp röst och knappa öron. när jag tar hand om sitter jag tätt intill, bara där kan jag ge det jag har kvar. om någon vill begära mer än så, kommer jag att vara otillräcklig.
jag hoppas att det är vår nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar