hör henne skrika. har aldrig hört henne skrika så. skriker nej nej neeeej.
snabbt får jag se han, blå i huden. hämtar saxen, klipper i läderremmen.
ur mun och näsa rann blodet, kroppen närmade sig blå. det här är inte verkligt, vill jag veta, men jag vaknar varje dag, med minnet hos mig. minnen är kom ihåg om sådant som varit, på riktigt. jag har inget val, det här är min verklighet.
jag hoppas att friden är din, att du fann den och vann kampen mot din ångest.
hur jag än önskar nu, så spelar det ingen roll. du kommer aldrig mer tillbaka.
hon säger hon är arg, och jag vill så gärna känna, hur den ilskan känns. arg, för att du lämnade bilderna på våra närhinnor, att leva med för evigt.
vi torkade ditt blod från kaklet, och du försvann i den svarta säcken.
vi måste öppna fönstret, sa hon, så att hans ande kan komma ut.
jag hoppas att du såg, hur vi kämpade för ditt liv. jag hoppas att du kunde känna, att du hade ett värde. jag är ledsen, att du fick gå så länge, utan att förstå, hur viktig du var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar