memories... la la la la lala

kära j & a.

tröttheten smyger sig på, inpå, över ögonen ligger töcknet, ändå säger jag, att jag aldrig har varit lyckligare.
Minnen som fladdrar förbi blandas ihop med mina gamla och ibland, en stund, kan jag inte skilja på vad som är verkligt och inte. jag såg min morfar död i en kista det var på nittitalet idag är det 2008, ändå är det han som ligger där, blå. kaklet påminner mig igen, igen, igen, när får min kropp någonsin vara min egen igen?
jag knackar på dörren, hjärtat uppåt 90, 100, innan svaret kommer är stilleståndet nära. inte kan jag leva såhär? jag kommer aldrig ifrån, den är hela tiden där, döden är mig i hasorna. äcklet, svärtan, den blodiga doften. aldrig får jag uppleva vårens totala frid. alltid är det svarta med.
det blixtrar för ögonen när handen når min kropp, men jag vill inget säga, jag skäms, så jag skäms, för att jag tänker sådana tankar nu, när jag är här, med er. tomheten är bara svaret på min smärta, tårarna bara svetten som rinner från mina försvarare. jag har inget kvar att ge.