fixering

kära j & a .

idag var jag hos er och kämpade med orden igen. ni säger att jag växer, växer så det knakar säger ni, och jag förstår precis vad ni menar. det lyser ur ögonen, och jag känner mig trött.

det är svårt det där, med att veta vem man är utan sin sorg, och också att våga vara den man är, utan den. men idag var sorgen med mig, och jag önskade så hårt, att jag bara kunde göra er glada.

orden fastnade i magen och de kom aldrig ut, inte de om morfar iallafall, inte om förföljelsen och smärtan. men jag berättade om fixeringen... varför berättade jag om fixeringen? den som är min alldeles egna.

nå, vad är jag utan sorg? utan smärta och svarta tankar? utan min alldeles egna fixering.

jag är blek. blek med taniga utfall. det, plus så har jag nog ett stort hjärta också. men jag vet inte om det finns kvar, mitt hjärta, om man först tar bort allt det där svarta.

10 år, hundra sammanbrott

10 år senare.
10 år är lika med 3650 dagar som är lika med 87600 timmar.
jag är inte bitter
men om jag jobbat på i tio år undrar man hur många år till det ska behöva ta.
tio år med svarta dagar, med gas som andas in, med skräck i strupen. undrar om det är värt det, eller om det bara kommer fortsätta så i all framtid. i så fall är jag inte intresserad av att stanna kvar.
hon frågade mig precis det jag så många gånger tänkt på... eller hon sa det snarare. sa, att om någon hade ett litet piller jag kunde ta och sen bara vara död, då skulle jag ta det.
jag har funderat på det där många gånger. förr var svaret ja, jag sväljer. nu är jag inte alls lika säker.
men jag är trött nu. trött på det som är och på det som jag vet kommer att komma. för kampen är inte över.
jag andas in och undrar hur ofta man kan få sig själv att bita ihop och vandra vidare? när man liksom hör hur isen under fötterna på en knakar, den är så tunn, men den går aldrig sönder. hur länge ska man orka psyka sig själv till att fortsätta gå?
när kommer sammanbrottet?

guld och gröna skogar

dagarna går.
känslan infinner sig i magen, det är dags att jobba emot. jag fixerar mig vid maten, som alltid, innan jag tappar kontrollen.
jag måste hålla huvudet högt, ovanför vattenytan finns luften, inte inunder.
j&a, snart får jag prata igen.

skammens grepp är inte farligt, makten är inte där utan i mina händer, och jag vill förvalta den väl, bättre än vad skammen gjorde.
jag längtar efter kramar, efter ord och efter ögon som ser. efter hjärtan som drar in andan efter syre, som säger mig att det finns något som kallas för kärlek.

min frånvaro har minskat drastiskt, avsevärt, mycket. jag är mer närvarade. du är här. för det ska du ha guld och gröna skogar. jag är glad att jag gör dig nöjd...idag lyste solen på mitt ansikte och jag tackade gud för friden.
jag är glad över att få vara här.
just nu iallafall.
jag är inte otacksam. jag är realist. verkligheten talade sitt tydliga språk länge och väl, nu vet jag vad den går för. jag är tacksam att verkligeheten skonar mig, ger mig fantasi och frihet, andra världar att fly till.
tack.

dansa min dansa min tala min dans

jag tror att det är dryga två år sen jag satte min fot i en danssal som elev. bara tankarna ger mig krypningar. inför varje termin laddar jag hem alla kurskataloger och det hela slutar alltid med en stor svart grop i magen. den skriker...........

PRESTATION! FÖRVÄNTAN! DISCIPLIN! KONTROLL! PERFEKTION!....

jag andas in och säger att det är okej, det är okej t, om du vill låta bli. jag tänker inte pressa dig så långt.

innan detta var danssalen mitt liv. stången mitt hem. andetagen min puls. men ångesten tog över även denna. mina krav på mig själv, mina krav på att uppfylla andras förväntningar. det slutade med att jag grät när jag skulle gå dit, jag grät och jag orkade inte mer.

jag vet att gud gav mig ett språk, jag känner det i kroppen varje gång jag ser någon dansa, eller när musiken når mitt centra så jag börjar röra mig. när jag känner längtan hem, hem till mitt golv. gud gav mig ett språk och jag vågar inte längre använda det. jag lär ut, men jag känner inte. jag andas, men jag flyger inte, inte som förr. jag vill återerövra min värld, tillräckligt har tagits ifrån mig, tillräckligt många år, språk och ord.

förr, när jag inte kunde prata, alltså ALLS, så kunde jag iallafall dansa. kanske är det därför det känns som att jag är så fruktansvärt tyst nu för tiden.

jag saknar mitt språk.

att springa ifrån

när jag sparang idag behövde jag inte springa ifrån...(eller inte sprang snarare joggade)

men jag sprang inte IFRÅN. jag bara var. det var skönt.

då jag sprang funderade jag mycket på min ensamhet. den som jag själv skapat åt mig. stundtals gör den mig fruktansvärt ledsen, jag ÄR så ensam. samtidigt vet jag att det är resultat av valen jag gjort, av min oförmåga att vara konsekvent och också att orka.

på sätt och vis tycker jag om min ensamhet, för den talar om för mig att jag prioriterat migsjälv och lyssnat, sen kan den ju också tala om vad man har haft för slags vänner. men de där stunderna, när jag verkligen önskar jag kunde lyfta luren, helt bekvämt, utan att fundera två gånger, kanske bara för att jag har tråkigt eller det hänt något konstigt, DÅ kan jag verkligen känna att ensamheten är smärtsam.

den gör inte alltid mest ont när man har ont själv, ofta hanterar jag min sorg bäst ensam (bra eller dåligt, ingen aning), men det är så det fungerar. det gör mest ont att vara ensam när man är lycklig. och andas in och vänder sig om för att dela skrattet, så finns det ingen där.

så nu ber jag om en vän. en som verkligen är en vän, inte en mamma, inte en vårdare, inte en lillebror, utan en vän.

någon jag inte behöver springa ifrån. kanske någon som springer med.

raindrops of sorrow, burning in my eyes

jag trodde att jag kunde springa ifrån sorgen, ifrån ångesten, men jag var inte i närheten av stark nog.

jag sprang, och när andan försvann, skrek jag med de sista krafterna.

jag hatar dig, skrek jag, låt mig vara ifred.

så tog jag sats igen. såg bara det svarta som väntade på mig.

därhemma fanns åtta tabletter. de skulle inte räcka. men där fanns många andra också.

jag bryr mig inte om att jag ger upp. rösten var tydlig i huvudet.

jag struntar i mitt jobb. jag struntar i mitt liv. i allt som jag jobbat så hårt för.

imorgon vaknar jag inte.

KOM OCH TA MIG DÅ! om du ska förstöra mitt liv, kom och ta mig då. jag är redo, gör slut på det då, om du kan, om du törs. din jävel.

springer vidare. han har klamrat sig fast vid mitt bröst och jag måste bära honom för att kunna fortsätta springa.

jag hatar dig.

snön faller, det är mars men snön faller. väglaget är halt, blixthalka. lungorna fryser till is vid varje inandning. jag orkar inte springa ifrån.

GUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUD!

jag vänder blicken mot himlen varifrån min räddning ska komma. mot bergen, mot kraften.

jag har inte övergivit dig.

when days are cloudy, the storm is all you see.

idag är en ny dag.

today

my time,

is here to try,

and i won´t let these fears control my mind

take me,

take me as i am,

make me in to something better,

something better

raise me,

up to where you are,

closer to your heart

I want to see how far

såg ni?

Kära J&A.
idag var dagen jag kände mig sedd. kände att det var som jag skrikit i 24 år, och plötsligt var det någon som hörde.
vad hände med alla åren? vart tog livet som var mitt vägen?
jag har försökt säga det så många gånger, att livet är som tortyr, och att jag inte kan välja, allt det ni säger att jag kan.

jag andas in och spänner mig, går på gatan som är snöbeklädd för första gången på länge.
jag andas in och vågar inte andas ut. vad händer om känslan sitter kvar. vad händer om den tagit över min kropp igen?

det är skrämmande att bli sedd. mer än att gå iväg med ett puslerande blödande sår.
antingen kommer jag förblöda, eller så får såret läka nu.
men det blir iallafall inte, som innan.