när jag sparang idag behövde jag inte springa ifrån...(eller inte sprang snarare joggade)
men jag sprang inte IFRÅN. jag bara var. det var skönt.
då jag sprang funderade jag mycket på min ensamhet. den som jag själv skapat åt mig. stundtals gör den mig fruktansvärt ledsen, jag ÄR så ensam. samtidigt vet jag att det är resultat av valen jag gjort, av min oförmåga att vara konsekvent och också att orka.
på sätt och vis tycker jag om min ensamhet, för den talar om för mig att jag prioriterat migsjälv och lyssnat, sen kan den ju också tala om vad man har haft för slags vänner. men de där stunderna, när jag verkligen önskar jag kunde lyfta luren, helt bekvämt, utan att fundera två gånger, kanske bara för att jag har tråkigt eller det hänt något konstigt, DÅ kan jag verkligen känna att ensamheten är smärtsam.
den gör inte alltid mest ont när man har ont själv, ofta hanterar jag min sorg bäst ensam (bra eller dåligt, ingen aning), men det är så det fungerar. det gör mest ont att vara ensam när man är lycklig. och andas in och vänder sig om för att dela skrattet, så finns det ingen där.
så nu ber jag om en vän. en som verkligen är en vän, inte en mamma, inte en vårdare, inte en lillebror, utan en vän.
någon jag inte behöver springa ifrån. kanske någon som springer med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar