jag tror att det är dryga två år sen jag satte min fot i en danssal som elev. bara tankarna ger mig krypningar. inför varje termin laddar jag hem alla kurskataloger och det hela slutar alltid med en stor svart grop i magen. den skriker...........
PRESTATION! FÖRVÄNTAN! DISCIPLIN! KONTROLL! PERFEKTION!....
jag andas in och säger att det är okej, det är okej t, om du vill låta bli. jag tänker inte pressa dig så långt.
innan detta var danssalen mitt liv. stången mitt hem. andetagen min puls. men ångesten tog över även denna. mina krav på mig själv, mina krav på att uppfylla andras förväntningar. det slutade med att jag grät när jag skulle gå dit, jag grät och jag orkade inte mer.
jag vet att gud gav mig ett språk, jag känner det i kroppen varje gång jag ser någon dansa, eller när musiken når mitt centra så jag börjar röra mig. när jag känner längtan hem, hem till mitt golv. gud gav mig ett språk och jag vågar inte längre använda det. jag lär ut, men jag känner inte. jag andas, men jag flyger inte, inte som förr. jag vill återerövra min värld, tillräckligt har tagits ifrån mig, tillräckligt många år, språk och ord.
förr, när jag inte kunde prata, alltså ALLS, så kunde jag iallafall dansa. kanske är det därför det känns som att jag är så fruktansvärt tyst nu för tiden.
jag saknar mitt språk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar