10 år, hundra sammanbrott

10 år senare.
10 år är lika med 3650 dagar som är lika med 87600 timmar.
jag är inte bitter
men om jag jobbat på i tio år undrar man hur många år till det ska behöva ta.
tio år med svarta dagar, med gas som andas in, med skräck i strupen. undrar om det är värt det, eller om det bara kommer fortsätta så i all framtid. i så fall är jag inte intresserad av att stanna kvar.
hon frågade mig precis det jag så många gånger tänkt på... eller hon sa det snarare. sa, att om någon hade ett litet piller jag kunde ta och sen bara vara död, då skulle jag ta det.
jag har funderat på det där många gånger. förr var svaret ja, jag sväljer. nu är jag inte alls lika säker.
men jag är trött nu. trött på det som är och på det som jag vet kommer att komma. för kampen är inte över.
jag andas in och undrar hur ofta man kan få sig själv att bita ihop och vandra vidare? när man liksom hör hur isen under fötterna på en knakar, den är så tunn, men den går aldrig sönder. hur länge ska man orka psyka sig själv till att fortsätta gå?
när kommer sammanbrottet?