ett och ett halvt år senare...

stunden och nöden att skriva kom tillbaka till mig, skriva ord som skickas ut i evigheten kanske fastnar på någons hinna någonstans, kanske bara försvinner.

jag är inte nöjd med mitt liv. kanske är det så för att jag är sjuk idag. men jag är inte glad.
mitt känsloliv är kaos, upp&ner och fram och tillbaka och JAG VET att jag måste jobba med mig själv men ibland är man så trött på att arbeta och vill bara kunna vara.
tänker och tolkar och speglar mig i handlingar och kommer gång på gång fram till sanningar om mig själv som inte har någon som helst grund förutom känslolivet. undrar om jag någonsin kommer att bli redo för att finnas i en relation till en annan människa, känner mig tom och lämnad och trött på att aldrig vara nöjd med mig själv.
vill ha frid. vill ha lugn.
vill inte att min flickvän ska resa sig ur min säng, klä på sig, säga hejdå på vägen ut, stänga dörren bakom sig och lämna mig i det mörka rummet. känner mig lämnad och ensam. "du får känna hur du vill" svarar hon när jag berättar. jag undrar hur ofta jag kommer att behöva handskas med den känslan och om jag verkligen är villig att göra det. för ingen av oss fungerar nog som den andra skulle vilja. jag gör också knäppa saker. och allt detta gör mig väldigt trött.

jag gör inget som gör mig lycklig, hittar inget som ger mig glädje. ska bara gå och fixa någon som jag kan prata med, för att jag fortfarande inte fungerar.

jag vill ha roligt! ingenting är roligt. jag skrattar typ aldrig.
vem är jag och vart har jag tagit vägen? jag fattar inte. vet inte ens vad som skulle göra mig glad.

varför känner jag mig alltid så ensam?